söndag 1 september 2013

2001 Castello di Brolio Chianti Classico

På temat viner från förr som vi minns har turen kommit till en Chianti som troligtvis återfinns i rätt så många källare och garderober runt om i riket. I början av detta sekel haglade lovorden över Castello di Brolio. Trots att jag då tyckte att det var väl dyrt köptes några flaskor som gått åt under årens lopp. För fem år sedan var jag fortfarande både hänförd och imponerad

Årgång 2001 hyllades på sin tid och betraktades som en värdig efterföljare till den klassiska -97:an. Till årgång 2001 hade 15 procent av både cabernet sauvignon och merlot smugits in i blandningen av Castello di Brolio till skillnad från 1997 då enbart sangiovese användes. Vinet har tillbringat 18 månader på franska fat, som till 65 procent var nya. Det är en hel del trä att tugga i sig för ett vin som huvudsakligen framställs på sangiovese. 

När jag häller upp vinet i glasen är det påfallande mörkt, nästan svart som kaffe.

Det första doftintrycket är närmast glöggbetonat med julkryddor, kaffe och choklad samt en antydan till starkvin. Jag minns också en aning sumpighet som återkommer även denna gång. Så särskilt mycket frukt tycker jag inte att det går att dofta sig till, och det gör att vinet känns en aning knutet. Men visst finns det mörka körsbär någonstans i bakgrunden. 

Att vinet fått tillbringa en hel del tid på fat märks i smaken. Det är flera nyanser såsom kaffe, choklad, vanilj och en aning beska. Efter en stund tränger sangiovesefrukten ut mellan springorna i ekfaten, och den är god eftersom det är tämligen mulliga och mörka körsbär. Det är också gott med en tydlig kryddighet. Lite läder och kanske en aning torkad frukt indikerar att det hunnit rinna en del vatten under broarna. I avslutet finns en intressant mintighet som påminner om tandpetare. Kroppen är drygt medelfyllig och behagligt avrundad. Men jag saknar lite tydligare frukt. Det känns som att körsbären inte riktigt får komma till tals.

När maten kommer på bordet blir det uppenbart att detta vin borde konsumerats för några år sedan när den ungdomliga maffiga körsbärsfrukten kunde stå upp mot den tunga fathanteringen. Så fel jag hade för fem år sedan när jag trodde att detta vin skulle utvecklas till det bättre med lagring.

Ett omtalat vin när det begav sig, här är är några andra intryck: här, här, här, här, här, här, här, här och här.

5 kommentarer:

Finare Vinare sa...

Ja där gick man på en kryptonit ;)

Frankos post från 2008, kommentarerna och då i synnerhet våra ... jisses... klassiskt vin, klassisk elegans... det är så man baxnar.

Men visst känns det som att 97-99 var de mest lyckade? Sedan blev det mer inblandning av franska sorter och mer dominant fatrostning. 01 kanske kan betraktas som avstampet för den utvecklingen.

Mr J sa...

Det säger väl något om den egna utvecklingen när man ser de ystra noteringarna med referenser till Bordeaux och allt. Vad gäller -97, -99 och -00 som jag provade i en entusiastiskt rosaskimrande forntid måste jag nog hålla med om att något hände med årgång -01. Både Castello di Brolio och Castello di Fonterutoli blev två formidabla muskelpaket, och på den tiden tyckte jag att det var till det bättre. Men just -00 Castello di Brolio minns jag som riktigt god och mer elegant. Vi får hoppas på en nyorientering mot mindre ek i framtiden. Suck, nu är det gäng -04:or som skall betas av också...

Anonym sa...

Hej Mr J!

Jag drack det här vinet för ca en månad sedan men jag känner inte igen mig i din beskrivning. Mitt exemplar var i allra högsta grad vitalt och med perfekt balans av mognad, frukt, fat och alkohol.

Jag skrev inga noter den kvällen men flaskan delades i vinintresserat sällskap tillsammans med lite italienska charkuterier. Vi var rätt överens om vinets förträfflighet så jag antar att vi hade bättre tur med vår flaska. Förmodligen lite variation med tanke på vinets ålder.

/Joachim

Mr J sa...

Hej Joachim,

Grattis till en mer lyckad vinupplevelse. Det kan säkert handla om viss flaskvariation. Det kan också handla om skiftande smakpreferenser. Min fru var betydligt mer förtjust än vad jag var för att ge ett exempel. Oavsett om det är flaskvariation eller skiftande smakpreferenser vill jag förmedla hur jag upplever viner som jag dricker.

Sedan tror jag mig märka att det emellanåt framförs att man inte skall uttala sig om ett vins karaktär om man kan misstänka att flaskan inte är representativ för hur producenten vill att att vinet skall smaka. Men hur skall jag veta om ett vin smakmässigt presterar på toppnivå när jag bara kan utgå från vad jag har i glaset? Och varför skall man hellre fria än att fälla vid tveksamheter? Avvikelsen till det bättre kan ju likväl vara ett avsteg från vilken smakupplevelse som normalt kan förväntas av ett vin.

Anonym sa...

20170416. Testade 2001 och 2004 med en gotländsk lammstek. 2001:an var packad med torkad frukt, fräsch stringent syra. Kändes som om den närmade sig, eller måhända just vänt över sin peak. 2004:an var superb! Fin integrerad syra och massa mörk frukt och en ton av väl mogna röda vinbär. Hänger nog med i ytterligare 10 år.