fredag 20 september 2013

2001 Hermitage Marquise de la Tourette Delas

Med goda vänner på besök och ugnsbakad grisnacke på menyn greppar jag ett vin som uppmärksammats genom åren. Den som vill ägna en stund åt att läsa provningsanteckningar kan läsa här, här, här, här, här, här och inte minst från mig själv här. Kombinationen välkänd appellation och ett överkomligt pris lockade antagligen en hel del av oss när det begav sig.

Doften är rökig med chark och söta röda bär, hallon, viol, tobak och en tydlig ton av tjära. När ett vin uppnår lite ålder kan det vara svårt att återge ett komplext doftspektrum med åtskilliga nyanser och små antydningar. Några sparsmakade noteringar räcker inte för att beskriva hur trevligt det är att sitta och sniffa på väldofterna. 

Smakintrycken rymmer också röda bär, hallon, viol och en slags tjärig nyans. Tanniner och syrlighet har rundats av rejält med åren och jag upplever att vinet passerat zenit och nu befinner sig på det sluttande planet. En flaska återstår i källaren och det finns inte någon anledning att vänta, så den kommer nog också konsumeras inom kort. Delas Hermitage från 2001 är riktigt god och det har varit roligt att kunna följa utvecklingen genom åren. Det är med vissa förhoppningar som jag kommer ta mig an yngre årgångar.

onsdag 18 september 2013

2010 Chablis Premier Cru Butteaux Louis Michel et fils

Firma Louis Michel har gjort vin sedan 1850. Producenten har uppnått viss ryktbarhet eftersom ekfat inte används i produktionen sedan 40 år för att få fram druvrena och strama viner. Druvorna som använts för framställningen av detta vin kommer från en vingård som heter Butteaux, och som ligger i den sydvästra delen av Chablis och nära Montmains. 

Doften är fet och generös med ylle och smöriga popcorn, grapefrukt, citron och mogna gula äpplen. Doften innehåller också ett uns av solmogen tropisk frukt och en antydan till mineral. 

Smaken är förhållandevis kraftig och fet med citrus, grapefrukt och gula äpplen. Även i smaken framträder efterhand solmogen frukt som ändå balanseras fint av en stramhet och syrlighet. Jag måste erkänna att jag blev förvånad när jag läste att fat inte använts i framställningen. Fat är en karaktäristik som jag skulle vilja använda mig av för att beskriva hur vinet smakar. Men rondören ger hur som helst ett kralligt intryck.

Sammantaget var detta ett riktigt gott vin som verkligen förtjänar att provas. 

Varunummer: 72719
Pris: 229 SEK

måndag 16 september 2013

2009 Barolo Vigna Gallinotto Mauro Molino

Den politiskt korrekta vinnörden vet att sky ekfat som pesten. Ograverad ursprungskänsla utan störande inslag är det som gäller enligt rådande trend. Denna Barolo har dock underkastats två år på små franska fat, varav 30 procent är nya. 

I glaset är vinet mörkt och ogenomträngligt på ett sätt som jag inte brukar förknippa med nebbiolo och Barolo. 

Doften är rätt så återhållsamt kraftfull och komplex med mörk frukt och en hel del fat. Mörka och söta körsbär och hallon samt viol åtföljs av målarlåda, tjära, tobak och läder. 

Vinet växlar upp när jag smakar på det. Smaken är burdust kraftig och kärv med mörka körsbär och fat. Hallon, svart te och rentav lite kakao och kaffe noterar jag därutöver. Syrligheten är pigg och avslutet långsträck. Av smakintrycken att döma finns byggstenarna på plats för framtiden. 

Vi tyckte att vinet var mycket gott initialt, men i längden upplevde jag det något ofokuserat och grovhugget. Kan det vara faten som spökar? Å andra sidan tycker jag att vinet är tillräckligt intressant för att jag skall lägga det på minnet och prova fler viner från denna producent. 

Varunummer: 71623
Pris: 319 SEK

söndag 15 september 2013

Renässans för vinprovargänget


För tio år sedan i dessa dagar blev jag av en god vän och kollega introducerad i ett glatt gäng som brukade prova vin en gång i månaden. De månatliga provningarna lade grunden till det vinintresse som avspeglas i denna blogg. Efter hand blev skaran glesare och de månatliga provningarna allt mer sällsynta. Den främsta förklaringen är nog att innerstadslägenheterna byttes mot förortsvillor och småbarnsliv med åtföljande omprioriteringar. När vi samlas återigen är ambitionen att öka provningstakten från en gång vartannat år till åtminstone ett par stycken gånger per år.

Först ut är fem glas med ett gemensamt tema, och det är en region. Undertecknad slår snabbt fast att det inte kan vara Toscana, och troligtvis inte Piemonte heller. Vinerna är överlag alltför mörkt varmfruktiga och med viss bitterhet som gemensamt tema. Troligtvis är det en mer sydlig och modernt orienterad region. Därefter avhandlas raskt Spanien, Sicilien, någon region med företrädesvis Aglianico i vinerna, Piemonte, Bolgheri och Venetien. 

Det visar sig vara toskanska viner i glasen och med skammens röda rosor på kinderna får jag krypa till korset och erkänna hur ofantligt jag lärt mig genom åren. Hädanefter kommer jag med eftertryck hävda att blindprovningar är ett j-vla påfund som har ytterst lite att göra med förmågan att uppskatta ett gott vin att göra.

Här är vinerna i den ordning som vi rankade dem.

2010 Avignonesi Vino Nobile de Montepulciano från Avignonesi kom på femte och sista plats. I detta vin har enbart sangiovese använts enligt producenten, och mognadsprocessen har till 80 procent skett på barrique och till 20 procent på stora ekliggare i 18 månader. Helhetsintrycket är icke desto mindre traditionellt. Doften var åt det lättare hållet med röda bär, lingon och tydlig rabarber. Smaken uppfattade jag som något otillgänglig med mörka körsbär, plommon, röda bär och kakao. Enligt uppgift kostar det 195 kronor på någon av båtarna och det charmade oss minst denna kväll.

2009 Marchese di Antinori Chianti Classico Riserva kom på fjärde plats. Här har sangiovesedruvan fått sällskap av tio procent cabernet sauvignon. Doften är generös och varmfruktig med en aning björnklister och lite alkoholhetta. Mörka körsbär och plommon åtföljs av en hel del fattoner såsom dill och läder. Även viss sälta som av saltlakrits förnimmer jag. Smaken är modernt polerad med mörk frukt som består av söta körsbär och björnbär och en hel del fat, kakaobitterhet och ett angenämt dammigt inslag också. För 179 kronor var vi imponerade och sett till priset var det flera av oss som höll detta som en favorit.

2010 Le Serre Nuove dell'Ornellaia med ursprung i Bolgheri kom på tredje plats och druvblandningen består av 45 procent merlot, 41 procent cabernet sauvignon, nio procent petit verdot och fem procent cabernet franc. Doften är intressant och utöver den täta och söta frukten med röda bär går att förnimma tygplåster, plåt och någon slags kemisk ton. Smaken innehåller mörk och söt frukt med främst björnbär och körsbär som nästan tangerar till att kännas bränd. Frukten åtföljs av en tydlig kryddighet och bitter kakao. Smaken har en hel del stuns och efteråt konstaterar vi att det känns som att bitarna inte riktigt passar ihop än. Antagligen ett långlivat lagringsobjekt. Jag har en prisnotering på 319 kronor och det känns väl i det mesta laget, då ingen var särskilt imponerad.

2007 Pian delle Vigne Brunello di Montalcino från firma Antinori kom på en respektabel andraplats. Jag hade gärna sett detta vin på förstaplatsen dock. Doften är modernt stukad och innehåller utöver körsbär, plommon och viol intressanta saker såsom asfalt, T-röd och en allmänt bränd ton. Asfalten återkommer i smaken som känns modern och polerad. Därtill noterar jag plommon, björnbär, läkerol och en allmänt bränd ton i ett utförande som känns modernt och polerat. 299 kronor kostar detta vin enligt provningsledaren.

2007 Castello di Fonterutoli Chianti Classico från Mazzei plockade hem bucklan denna afton. Blandningen med 85 procent sangiovese samt 15 procent cabernet sauvignon och merlot har fått ligga till sig på små franska fat som till 60 procent är nya. Frukten är generös med extra mycket av allt. Mörk frukt, alkohol och fat åtföljs av tjära, julkryddor med tonvikt på kardemumma och Coca Cola i doften. Smaken är varm och generös med körsbär, plommon, kryddor, Coca Cola och kakaobitterhet. Intrycket är avrundat och vi är några som gissar på en ripasso från Venetien. Gillar man stilen framstår priset på 289 kronor som mycket rimligt.

På det hela taget var det en rolig provning med goda viner. Men dessa toskanska viner uppförde sig inte som jag är van vid. En lärdom som jag bär med mig från denna provning är därför hur olika intrycken kan vara beroende på omständigheterna. Hemmavid med etiketten fullt synlig är det lätt att hitta de doft- och smakmarkörer som jag förväntar mig, medan en blind provning med liknande viner ger ett helt annat resultat.

söndag 8 september 2013

2008 Ciacci Piccolomini d´Aragona Brunello di Montalcino

Sommaren dröjer sig kvar och för att njuta lite extra dricker vi en Brunello di Montalcino från Ciacci Piccolomini d´Aragona. Det här är en producent vars flaskor skymtar förbi emellanåt på systemets hyllor. För ett par år sedan drack jag med mycket stor behållning ett vin från denna producent från 1998. Tyvärr utan att komma ihåg vilken version det var. Nu är det dags igen och det är instegsbrunellon som gäller.

Doften är inte fullt så ursprungstypisk som jag väntade mig. Hyggligt söta körsbär, hallon och vinbär samsas med tydligt kryddiga toner. I den söta frukten finns också något som påminner om sött gods, det kan vara något av Bassett´s vingummin. Andra trevligheter som jag noterar är bitter kakao, viss rökighet, tobak, en gnutta stenig mineral, salmiak och tobak. Överlag uppfattar jag doften som elegant och nyanserad doft på gränsen till tillknäppt.

Smaken är påtagligt kryddig med söta körsbär, hallon och vinbär. Så långt får jag faktiskt nästan grenachevibbar à la södra Rhône. Vidare fortsätter det med en aning kakao, närmare bestämt mjölkchoklad, viol, mineral och trä som kanske kan beskrivas som sandelträ. Kroppen är drygt medelfyllig med att allmänt behagligt avrundat intryck, även om det är liv i syrligheten. Helhetsintrycket dras ned av en aning beska, och då särskilt i avslutet. Men denna malör förutan klingar vinet av långsamt och är på det hela tagen en angenäm och mycket god upplevelse. 

Även om jag är förtjust, och min äkta hälft riktigt begeistrad, så tvekar jag något över att köpa fler flaskor. Saken är väl den att denna brunello inte riktigt förmår att mäta sig med minnet av Casanova di Neris brunello som vi drack tidigare i somras. En annan brunello som dröjer sig kvar i minnet är Il Poggione. Kanske saknar jag lite mer tydliga körsbär och sandiga tanniner för att riktigt gå igång. Men ett riktigt bra vin är det likafullt.

Varunummer: 99404
Pris: 297 SEK

söndag 1 september 2013

2001 Castello di Brolio Chianti Classico

På temat viner från förr som vi minns har turen kommit till en Chianti som troligtvis återfinns i rätt så många källare och garderober runt om i riket. I början av detta sekel haglade lovorden över Castello di Brolio. Trots att jag då tyckte att det var väl dyrt köptes några flaskor som gått åt under årens lopp. För fem år sedan var jag fortfarande både hänförd och imponerad

Årgång 2001 hyllades på sin tid och betraktades som en värdig efterföljare till den klassiska -97:an. Till årgång 2001 hade 15 procent av både cabernet sauvignon och merlot smugits in i blandningen av Castello di Brolio till skillnad från 1997 då enbart sangiovese användes. Vinet har tillbringat 18 månader på franska fat, som till 65 procent var nya. Det är en hel del trä att tugga i sig för ett vin som huvudsakligen framställs på sangiovese. 

När jag häller upp vinet i glasen är det påfallande mörkt, nästan svart som kaffe.

Det första doftintrycket är närmast glöggbetonat med julkryddor, kaffe och choklad samt en antydan till starkvin. Jag minns också en aning sumpighet som återkommer även denna gång. Så särskilt mycket frukt tycker jag inte att det går att dofta sig till, och det gör att vinet känns en aning knutet. Men visst finns det mörka körsbär någonstans i bakgrunden. 

Att vinet fått tillbringa en hel del tid på fat märks i smaken. Det är flera nyanser såsom kaffe, choklad, vanilj och en aning beska. Efter en stund tränger sangiovesefrukten ut mellan springorna i ekfaten, och den är god eftersom det är tämligen mulliga och mörka körsbär. Det är också gott med en tydlig kryddighet. Lite läder och kanske en aning torkad frukt indikerar att det hunnit rinna en del vatten under broarna. I avslutet finns en intressant mintighet som påminner om tandpetare. Kroppen är drygt medelfyllig och behagligt avrundad. Men jag saknar lite tydligare frukt. Det känns som att körsbären inte riktigt får komma till tals.

När maten kommer på bordet blir det uppenbart att detta vin borde konsumerats för några år sedan när den ungdomliga maffiga körsbärsfrukten kunde stå upp mot den tunga fathanteringen. Så fel jag hade för fem år sedan när jag trodde att detta vin skulle utvecklas till det bättre med lagring.

Ett omtalat vin när det begav sig, här är är några andra intryck: här, här, här, här, här, här, här, här och här.

lördag 31 augusti 2013

2005 Beaune Clos de Roi Premier Cru Chanson Père et fils

En gång i tiden inköptes ett par flaskor av denna bourgogne för att se hur det skulle utvecklas med några års lagring. På den tiden provade jag inte alltid vinerna innan inköp, så det här är första gången. Här är fler intryck: här, här, här och här.

Domaine Chanson Père et fils är ett av de äldsta husen i Bourgogne med 1750 som födelseår. I dag ägs Chanson av champagneproducenten Bollinger. Ambitionen hos Bollinger vid övertagandet var att höja den mediokra kvaliteten.

Anledningen till att jag grävde fram denna flaska ur källaren var besvikelsen över barolon som beskrevs i föregående inlägg. Det börjar riktigt illa med en kork som med lätthet glider ner i halsen när jag försöker få grepp med korkskruven. När jag får upp korken befinner den sig närmast i upplösningstillstånd och är rejält svampig. 

Jag vet inte om det är korken som spökar, men nog går det att dofta sig till en viss sumpighet. Doftintrycket är förhållandevis varmt med mogna körsbär och jordgubbar som också drar en aning mot konfityr. Annat som noteras är violläkerol och mineral. Gott är det, men inte särdeles generöst eller komplext. Snarare återhållsamt, elegant och med viss begynnande mognad.

Smaken skulle jag beskriva som lätt och elegant om jag skall vara snäll. Om jag skall vara uppriktig så är helhetsintrycket lite väl tunt faktiskt. Körsbär och jordgubbar noterar jag bland smakintrycken. Det mest positiva är att åren i ryggläge gett vinet en harmonisk och avrundad munkänsla och smakintrycken är smått komplexa till följd av en begynnande mognad. 

På egen hand är vinet trevligt och gott. Problemen uppstår när maten kommer på bordet. Den väl lätta kroppen och den diskreta smaken klarar inte riktigt av att samspela ens med kyckling och gräddsås. 

Jag vill gärna tro att just denna flaska inte är riktigt representativ för vare sig producent eller växtplats. Förhoppningsvis skall den återstående flaskan i källaren kunna visa upp ett fyrverkeri av sinnesintryck med ytterligare lite mognad. Om inte känns de 319 kronor som vinet lär ha kostat en gång i tiden som fullständigt bortkastade.

tisdag 27 augusti 2013

2009 Barolo Flori

Kooperativet Araldica Vini Piemontesi har ungefär 300 medlemmar som förfogar över 900 hektar, som i sin tur ligger till grund för en Barolo som letat sig in i beställningssortimentet. Priset är högst överkomliga 179 kronor och därför blev jag nyfiken när jag såg att årgång 2008 lyckats samla på sig en hel del positiva kommentarer runt om på nätet. Nu är det dock årgång 2009 som gäller, men det skall väl inte spela så stor roll tänkte jag och beställde en flaska.

Det första som jag noterar är att korken är förhållandevis kort och gjord på lim och korksmulor. Sådana är billigare än naturliga korkar och är väl en indikation på att producenten inte tror på långlagring då denna typ av kork riskerar att smulas sönder med tiden.

Utseendet talar tydligt om att här vankas inte något bråddjupt vin. Det är väldigt ljust och transparent. Det är nästintill att jag skulle vilja skriva vattnigt.

Doften kan väl beskriva som lätt och skir med körsbär, en vag antydan till hallonkonfityr, en gnutta nypon, sur brasved och stendamm. Men det är inte något kraftpaket av doften att döma.

Kroppen är lätt och klockar inte in som medelfylligt. Syrligheten är bra och minner om bättre basbourgogne. Körsbären är åt det ljusa hållet, liksom hallonen. Det är trivsamt småkärvt. Avslutet är rätt så korthugget. 

Där ger jag upp och konstaterar att detta vin inte bör ståta med Barolo på etiketten. Det är förvisso ett gott och korrekt vin, men våldsamt överprissatt. Besviken ställer jag flaskan åt sidan och går ner i källaren för att leta reda på något annat att dricka till maten. 

Det är möjligt att årgången spelar roll. Kanske att det kan vara bättre under andra förutsättningar. Tills vidare tycker jag i alla fall att detta vin platsar på avbytarbänken, för det här var inte roligt. 

Varunummer: 70401
Pris: 179 SEK

fredag 23 augusti 2013

2005 Crozes-Hermitage Alain Graillot

Jag har inte köat utanför någon systembolagsbutik på flera år, så jag vet inte om den årliga tilldelningen av Crozes-Hermitage utlöser samma kollektiva hamstringsreflex runt om i riket som förr om åren då några tusen flaskor gick åt inom loppet av någon eller ett par dagar. Troligtvis köptes denna flaska på ett nyhetsläpp hösten 2007, men om det var några vassa armbågar inblandade eller ej kommer jag inte ihåg. Det skall bli intressant att se om det hänt något sedan förra gången jag drack det. 

Det är nästan så att jag nyser av den tydliga doften av vitpeppar. Bland de orena doftintrycken utmärker sig främst de unkna källartonerna. Det är rätt höstlikt med gummistövlar och en rökig doft som av sur ved och röda skogsbär. Frukten är söt med framförallt hallon. Någonstans i bakgrunden lurar också ett slags grön inslag som kanske kan kallas för örtigt. Lägg till charkuterier och viol så är doften komplett och typisk. Doften är riktigt god och någorlunda komplex. Men någon särdeles långt framskriden mognad går inte att ana i doften . 

Vinet uppför sig så som jag kommer ihåg det i munnen. Det är mycket smak i en drygt medelfyllig kropp och eftersmaken dröjer sig kvar länge. Det är tätt med mörk skogsfrukt och viol. Lägg till baconkrisp och gummi också. Även om syrligheten är behagligt nedtonad och tanninerna nedslipade upplevs inte vinet som jolmigt. Snarare har några år i källaren bidragit positivt och jag upplever att vinet i dag befinner sig i en väldigt behaglig fas i sitt liv. Det är rent ut sagt förbannat gott och jag kommer definitivt köpa fler flaskor av Graillots Crozes-Hermitage för några års lagring.

Vilket underbart matvin att plocka fram efter några år till en söndagsmiddag med köttbullar med gräddsås och övriga traditionella tillbehör. Till lamm hade det antagligen varit än mer fantastiskt. Som alltid när jag dricker den sista flaskan av ett urgott vin ställer jag mig själv frågan varför det inte finns fler flaskor i källaren. 

torsdag 22 augusti 2013

2008 Bandol Moulin des Costes Rouge Domaine Bunan

I somras tillbringade vi en vecka i Provence och så kom det sig att vi ett par gånger badade i Cassis. Det skulle visa sig att det var det närmaste jag kom Bandol trots att vägskyltarna utlovade endast en kort bilfärd upp längs kusten. Men både fru och barn var rörande överens om att det inte var läge för vingårdsbesök i 30-gradig värme efter en dag på stranden. När vi kom hem fick jag i stället botanisera bland flaskorna i beställningssortimentet för att få en uppfattning om vad jag gick miste om. Så värst många flaskor har det inte blivit från Bandol. Tidigare i somras drack vi La Bastide Blanche och någon gång i forntiden har jag för mig att jag provat Chateau Pibarnon.

Moulin des Costes från Domaine Bunan är en ny bekantskap. Druvblandningen varierar från år till år. Huvudsakligen används mourvèdre som kompletteras med grenache, cinsault och syrah. 

Doften är varm med röd frukt, solmogna plommon och kanske en gnutta björnbär. En del fat noterar jag, liksom grillkol, charkuterier och en aning pepprighet.

Smaken är syrlig och småkärv med en antydan till eldighet. Bland smakintrycken antecknar jag röda bär, hallon, körsbär, grafit och fat. Intrycket är lite bittert och smått uttorkat, vilket är intressant tillsammans med en tydlig örtighet som faktiskt minner om någon växt från tallriket. Det gör att fruktigheten inte blir solmoget mulligt, utan mer åt det strama hållet. Med luftning ändrar vinet karaktär och den andra dagen är frukten mer mörkfruktig med tydligare björnbör och mindre örtig.

Riktigt gott tycker vi att vinet är eftersom det har en framträdande personlighet. Men det krävs mat för att spegla vinets karaktär. Den strama örtigheten fungerar mycket väl med ugnsrostade grönsaker som kryddats med drivor av timjan och färsk vitlök. Det här är inte ett vin för den som är på jakt efter omedelbar behovstillfredsställelse, utan det har en integritet som kräver uppmärksamhet och god mat.  

Varunummer: 70680
Pris: 187 SEK

måndag 12 augusti 2013

2010 Chablis Premier Cru Les Vaillons Domaine Billaud-Simon

För någon vecka sedan behövde jag ett vitt vin till rökt sik. Sålunda drogs korken ur en Chablis från Domaine Billaud-Simon som grundades 1815 och i dag har 20 hektar till förfogande. Växtplatsen Les Vaillons ligger sydväst om Chablis. 

Doften är god med gula äpplen, syrlig citrus och i bakgrunden en antydan till solmogen tropisk frukt som exempelvis mango. Något slags blommigt anslag hittar jag också samt en slags mineralton som påminner om regn på varm stenläggning. Så långt kanske en aning diskret doft även om det är ett lovande första intryck.

De gula äpplena, citrusen och mineralstänket återfinns även i smaken. Syrligheten är aptitretande och pockar på mat att tampas med. Vinet är torrt, balansen riktigt bra och eftersmaken långsträckt. Sedan finner jag också en aning beska som drar ner helhetsintrycket något. Visst är det gott, men ändå infinner sig en vag besvikelse som är svår att återge i en provningsanteckning. Jag tror att jag saknar lite finess helt enkelt för att riktigt gå igång. 

Den som vill ha sin Chablis något mer kraftig och med viss fetma kanske blir mer positivt överraskad. Bortsett från lite gnäll är detta icke desto mindre en riktigt god Chablis som förtjänar att provas.

I beställningssortimentet återfinns detta vin som årgång 2007, men jag fick årgång 2010.

Varunummer: 71226
Pris: 229 SEK

söndag 11 augusti 2013

2011 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre William Fèvre

Under helgen provade vi på en Chablis från Domaine William Fèvre och då närmare bestämt växtplatsen Montée de Tonnere som är klassificerad som premier cru. Maten till vinet var säkra kort. Torsk med vitvinssås på lördagen och inkokt lax i dag på söndagen.

Det finns en mycket läsvärd text och genomgång av Domaine William Fèvre som jag hänvisar till för den som vill veta mer om egendomen och läsa provningsanteckningar. 

Doften skulle jag beskriva som finstämd och behärskad. Kanske rentav något kyligt intryck. Gråpäron, äpple, citron och någon slags kalkstensartad mineral samt ull för jag till protokollet. 

Även smaken har något neurotiskt behärskat över sig. Det är faktiskt lite tough love med en skarp syrlighet som snörper ihop insidan på kinderna. Det strama intrycket stärks av svensk höstfrukt såsom gråpäron och kartiga äpplen. Från citrushörnan i fruktdisken ansluter citron och en aning grapebeska. Balansen är mycket bra och eftersmaken långsträckt och behaglig. Under kvällen släpper stramheten något med en vagt flirtig antydan till fat, och kanske rentav någonstans ett vagt försök att förföra oss med en antydan till solmogen tropisk frukt. Men det kan rentav vara mina falska förhoppningar som spelar mig ett spratt där, för här är det generellt sedesamt stramt och syrligt uppknäppt till halsen. Den andra dagen är vinet lite mer lättillgängligt och den strama och syrliga frukten har dämpats något.

Syrligheten och stramheten upplevs som läskande och uppfriskande tillsammans med fiskarna och tillbehören. Det här är ett formidabelt matvin. Vinet har också en elegans som är svårdefinierbar med en eftersmak som dröjer sig kvar långt efter det att flaskan är urdrucken. 2011 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre från Domaine William Fèvre kan jag varmt rekommendera den som är på jakt efter något riktigt bra vitt vin att dricka till fisken. 

Varunummer: 95231
Pris: 269 SEK

lördag 10 augusti 2013

2008 Chianti Classico Riserva Castello di Volpaia

För någon vecka sedan drack vi en Chianti Riserva från Castello di Volpaia. I denna version används enbart sangiovesedruvor och lagringen har skett på både franska barrique och botti som består av slavonsk ek. 

Vid alla genomläsningar av tekniska specifikationer måste jag erkänna att jag nog inte funderat över vad Slavonien hör hemma geografiskt.

Slavonien, som ej skall förväxlas med republiken Slovenien, är ett landskap i nordöstra Kroatien som gränsar till Serbien, Ungern och Bosnien och Hercegovina. Så kallad slavonsk ek är populär framförallt i Italien och det beror på att fiberstrukturen är tät, vilket för med sig flera fördelar. Den slavonska eken innehåller exempelvis inte lika mycket tanniner som fransk eller amerikansk ek och den täta strukturen på träet gör att vinet inte fångar upp lika mycket smak från fatet, som därmed också kan användas fler gånger än motsvarande fat gjord på mer poröst ekvirke. Kombinationen med barrique och botti har därför utvecklats för druvor som är känsliga för fatlagring, såsom sangiovese. Tiden på botti tillåter vinet att utvecklas utan att ta smak av träet i fatet medan de mindre franska faten används för att ge en viss smak från de rostade faten.

Att vinet fått tillbringa två år på fat märks på doften. Här någonstans börjar jag också misstänka att den karaktäristiska doften av merlot i själva verket kan vara fat, för min första tanke är att denna druva måste ingå i blandningen. Annat som jag noterar är mörka bär, järn och blod, läder, söt piptobak, kaffe och en viss kryddighet. Doften är riktigt god och trevlig, men indikerar också att vinet är fylligt och med påtaglig fathantering.

Smaken är tät och matfrämjande syrligt och småkärv. Faten går igen i smaken, dock utan att ta överhanden på något sätt. Körsbär, röda bär och kaffe och en allmän merlotaktighet tycker jag mig smaka. Detta är ett riktigt gott vin, men det är inget för den som vill ha en så att säga ogrumlad sangioveseupplevelse. Till en grillad t-benstek eller motsvarande typ av mat torde detta vin fungera mycket väl.

Årgång 2008 har ersatts av nästföljande 2009 i beställningssortimentet och är säkert väl värd att prova den också.

Varunummer: 71198
Pris: 229 SEK

2011 Fleurie Poncié Domaine du Vissoux

Tack vare ett tips från Stefan i ett tidigare inlägg fick jag upp ögonen för denna Beaujolais. Den fick ackompanjera en middag med gäster tidigare i våras. Från norr till söder är Beaujolais indelat i tio växtplatser som får anges på etiketten, och Fleurie ligger någonstans i mitten.

Det första intrycket är lovande då färgen är förvånansvärt mörk och tät. Smaken är också den fylligare än vad systembolagets klockor indikerar. Den distinkta smaken av hallon som åtföljs av en gnutta viol och ett uns pepprighet leder mina tankar åt Rhône till. Jag finner även örter och en aning mineral. På det hela taget en bärig och avrundad smak med få tanniner och en behaglig syrlighet borgar för en god upplevelse tillsammans med mat.

Vanligtvis brukar Beaujolais rekommenderas till lättare mat såsom fisk eller ljusare kött. Det här är så pass kraftigt att det utan problem fungerar till mer smakrika kötträtter. Gästerna var mycket nöjda, och en köprekommendation är väl motiverad. Det finns fortfarande en hel del flaskor kvar därute.

Varunummer: 5150
Pris: 149 SEK

fredag 9 augusti 2013

2010 Chateau Larrivet Haut-Brion

I våras var det dags att försöka uppbåda intresse kring den senaste uppskrivna årgången från Bordeaux. En flaska Chateau Larrivet Haut-Brion från 2010 införskaffades på rekommendation av någon, jag kommer inte ihåg vem. Denna årgång består blandningen av 55 procent merlot och 45 procent cabernet sauvignon. I vingårdarna återfinns även några få procentenheter cabernet franc, men dessa druvor fick utgå denna årgång.

Färgen är mörk och inte särskilt transparent. Doften är modernt tät och generös med svartvinbär, mörka plommon och en doftkomponent som jag förknippar med cabernet franc från Loire i det att jag förnimmer viss filmjölk också. Viss sumpighet, piptobak, läder och nyrostat kaffe från fat knyter ihop säcken doftmässigt. Lite lätt oroad undrar jag om det verkligen är Bordeaux faktiskt.

Attacken från de kärva och aningen beska tanninerna ger vinet ett rätt så burdust första intryck. Syrligheten är även den frisk. Frukten är dov och mörk med svartvinbär och plommon. Fathanteringen är av det mer handfasta slaget och kommer nog skänka vinet rondör i framtiden. En aning alkoholhetta på sluttampen drar ned helhetsintrycket. 14,5 volymprocent känns inte riktigt klassisk och elegant Bordeaux om sanningen skall fram. 

Visst är det ett gott vin, men hela genomförande känns oborstat. Så jag säger pass denna gång och fortsätter leta godsaker bland kommande lanseringar av Bordeaux från 2010.

Varunummer: 90713
Pris: 313 SEK

2008 Brunello di Montalcino Castiglion del Bosco

Ett av de första viner som jag både provade och som jag sedermera lade undan några flaskor av återfinns i Systembolagets beställningssortiment i en elva år yngre tappning. Det är dags att återknyta bekantskapen. 

Familjen Ferragamo som byggt en förmögenhet på skor köpte Castiglion del Bosco 2003 och efter renovering och omvandling erbjuds i dag lyxhotell, golf, spa och annat som förknippas med den traditionella toskanska livsstilen för den som kan betala för sig. Vad gäller vinerna framställs numera ”Campo del Drago” Brunello di Montalcino, den basbrunello som jag hittade i beställningssortimentet samt en Rosso di Montalcino.

Det första som jag noterar är att övertagandet 2003 tyvärr gått ut över etiketten som förfulats sedan årgång 1997 som jag drack med välbehag en gång i tiden. Enligt etiketten har även alkoholhalten åkt upp till hela 15 volymprocent, och det är inte heller något som jag förknippar med en positiv utveckling.

I den eviga distinktionen mellan traditionalister och modernister som vinproducenter tenderar att underkastas tror jag att användningen av franska fat uppdelat på 30 procent nya och återstoden använda en respektive två gånger torde placera Castiglion del Bosco bland modernisterna. 

Med korken ur flaskan konstaterar jag snabbt att vinet är krampaktigt knutet. Röda bär, en aning körsbär, svart te och mineral anar jag mig till.

Smaken är mer generös med körsbär, röd citrus, mineral, en aning torkad frukt och fat. Syrlighet och kärvhet är ganska så avrundade. Alkoholen är faktiskt inte alls så kännbar som befarat, även om det ger en viss beska i svalget. Strukturen gör att jag förväntar mig stordåd, men innehållet ekar faktiskt lite tomt. Jag tror att det kan vara en konsekvens av att producenten velat skapa ett kraftbygge. Men bakom dessa ambitioner finns god sangiovesejuice som jag gärna sett mer av.

2008 års upplaga av Castiglion del Bosco är inte lika god som jag minns 1997. Det är ett gott vin, men inte så mycket mer än så och det finns bättre och mer prisvärda brunelloviner att botanisera bland.

Varunummer: 70619
Pris: 179 SEK

söndag 4 augusti 2013

2004 & 2008 Brunello di Montalcino Collosorbo


Fick upp ögonen för en producent från Montalcino och två skilda årgångar som finns tillgängliga på Systembolaget.

Först ut drack vi Brunellon från 2008 under en av sommarens många grillkvällar. Inte läge för djuplodande analyser där och då. 

Doften var någorlunda elegant med mörka körsbär där även kärnorna kom till tals, en aning nagellack, röd citrus och svart te. Inte den mest komplexa doftbilden, men gott och lovande.

Smaken fortsatte på motsvarande tema som doften med körsbär, körsbärskärnor, svart te, röd citrus och en aning fat. Efter hand lade jag även till lakrits i protokollet. 

God och värd att prova tycker jag. Sett i sin helhet gav det ett något grovhugget intryck och lämnade inte något bestående intryck.

En tid senare var det dags att prova årgång 2004 av detta vin.

Doften består av mörka körsbär, bittermandel, läder, tobak, svart te, kaffe och en aning torkad frukt. 

Smaken är närmast saftig med mörka körsbär och hallon som för tankarna åt konfityr. Syrligheten är fortfarande närvarande och tanninerna är finpulvriga. En kritik som växer fram efter hand är att i avslutet finns en aning alkoholhetta. På etiketten står 14,5 procent, och de procenten känns faktiskt inte helt integrerade i vinet. I likhet med den yngre årgången är det ett gott vin, men det ger också ett grovhugget intryck. 

Urvalet av Brunello är begränsat i Systembolagets sortiment. Lägg därtill möjligheten att dricka snart tioåriga viner är begränsat och ett argument uppstår för att prova Collosorbo från 2004.

Varunummer: 79341 (2008) och 79329
Pris: 249 SEK

2008 Brunello di Montalcino Casanova di Neri

Från förra veckans nyhetssläpp på Systembolaget hämtade jag hem en Brunello di Montalcino från producenten Casanova di Neri. Som framgår av etiketten är årgång 2008 den 30:e i ordningen, så det krävs inte sekellånga anor i Toscana för att räknas bland klassikerna. Hela 42 månader får vinet tillbringa på fat innan det är dags för buteljering. Enligt leverantören är det hyggligt stora och begagnade fat som används i fathanteringen.

En närmast silkig, men ändå kraftfull doft av mörka och söta körsbär är det första som jag möter. Den söta tonen och den utsträckta tiden på fat tangerar nästan till att dofta björnklister, men stannar snarast vid sötmandel. Tobak, läder och en antydan till tjära bidrar också till att ge en mörk fond. Mitt intryck är således att detta är en Brunello som inte är så sirlig, utan drar mer åt det kraftfulla hållet. Doften är mycket god och lovar mycket inför framtiden. 

Smaken är tät med drivor av mörka körsbär, och ger inte ett lika komplext intryck som doften. Syrliga röda bär, svart te och läder ramas in av en väl integrerad smak från faten som inte tillåts dominera allt för mycket. Visst är faten framträdande, men det är inte något negativt utan bidrar positivt till helhetsintrycket. Efterhand träder en god kryddighet fram som är riktigt trevlig. Smakprofilen är homogen och med ett långsträckt avslut där det kraftfulla elementet klingar och av och övergår i en rödsirlig knorr. 

Casanova di Neris Brunello är urläcker redan i dag. Det har definitivt tillräckligt med fyllning för att kunna utvecklas väl under många år i källaren. Ett par flaskor har jag stoppat undan i källaren. Ingen tvekan här, det är bara att köpa.

Varunummer: 90442
Pris: 349 SEK

fredag 26 juli 2013

2004 Chorey-les-Beaune Domaine Tollot-beaut

Utrensningen av udda flaskor i källaren fortsatte i våras och fram åkte en flaska från Domaine Tollot-Beaut. Det här är en egendom som verkar ha varit mer i ropet för några år sedan. Vad som hänt sedan dess och varför vinerna härifrån inte får mer uppmärksamhet nu för tiden vet jag inte.

Om jag kommer ihåg rätt bör den här flaskan ha inhandlats någon gång under hösten 2007. Jag köpte två flaskor och korkade upp den ena på studs. Så här många år i efterhand är det svårt att minnas hur jag uppfattade vinet då. Men jag har för mig att det uppförde sig som en snipigt lingonsyrlig Chianti ungefär. Besviken ratade jag den återstående flaskan i flera år.

Även om det doftar körsbär leder inte tankarna till Chianti längre. Jordgubbe, en gnutta lakrits, stenig mineral, eneträ och en del läder noterar jag. Faten finns där också. Även om vinet mognat en del så är det en bit kvar till medelåldern. 

Smakintrycket är avrundat och rätt så harmoniskt trots en kvardröjande kärvhet och en aning beska. Här är ett vin som så smått är på väg att utvecklas och utveckla en del komplexitet. Smaken leder tankarna till Italien till, men då snarare piemontesisk nebbiolo än Chianti, med jordgubbar, blodapelsin som nästan drar åt grapefrukt, torkad frukt, läder, en aning fatchoklad, ett uns kryddor och mineral. Avslutet är långsträckt och med viss komplexitet. 

På det hela taget ett gott vin utan allt för storvulna ambitioner. Det är möjligt att det hade varit roligt att prova om ytterligare ett par år med än mer mognad. Så här i efterhand när jag skriver dessa rader måste jag konstatera att det inte lämnade något bestående intryck även om det var en mycket bättre upplevelse jämfört med första gången.

torsdag 25 juli 2013

2010 La Bastide Blanche Bandol

Tidigare i våras behövde jag ett kraftigare rödvin till en middag som vi skulle bjuda några före detta grannar på. Ett djuplodande reportage var en effektiv medicin mot beslutsångesten över vilket vin som jag skulle välja. Det mesta som är värt att veta står att läsa där och jag avstår därför från några longörer kring ämnet Bandol och La Bastide Blanche.

Druvblandningen denna årgång enligt Systembolagets hemsida är 70 procent mourvèdre, 25 procent grenache, tre procent cinsault och två procent carignan.

Som sig bör är den första doften respektingivande. Det är mörk frukt med körsbär, plommon och björnbär. Den mörka och solmogna frukten stramas upp rätt så rejält med mineraler, en aning grafit och några inslag från örtagården med främst tydliga lagerblad. 

Den mörka frukten med körsbär, björnbär och plommon återkommer i smaken. Även här tycker jag mig känna en tydlig örtighet med och då framförallt lagerblad. Det strama anslaget understryks av kakaopulver. Kroppen är tät och på det hela taget intrycket ett vin i bra balans. 

Vi är flera runt bordet som ger tummen upp. Det här kommer vi att dricka fler flaskor av i framtiden. La Bastide Blanche är ett vin som är väl värt att köpa.

Varunummer: 2262
Pris: 139 SEK

onsdag 24 juli 2013

2012 Côtes du Rhône Réserve Blanc Chateau Mont Redon

Härförleden hade vi besök och då lagade vi kyckling i vinäger. Det är en klassisk fransk bistrorätt med rötterna i Lyon som jag verkligen kan rekommendera. Till det borde det passa med en vit Côtes du Rhône från Mont Redon. Det har nog näst intill inte hänt att vi provat vitt från Rhône, när jag tänker efter. Det är en blandning av 90 procent roussanne och tio procent viognier. Några fat har vinet inte utsatts för.

Ungdomen är tydlig då vinet är tämligen ljust och med en aningens grönt skimmer.

Doften är åt det diskretare hållet och innehåller solmogna Anjoupäron, någon slags rätt så söt och solbakad melon och aningen mineral. 

Då både utseende och doft är något diskreta är den förhållandevis täta smaken något av en överraskning. Solmogen frukt med päron och melon samt ett uns kryddighet noterar jag och saknar en lite livligare syrlighet och något mer citrus för att lite extra fräschör. Trots denna reservation är vinet gott och fungerar alldeles utmärkt till maten. 

Varunummer: 2813
Pris: 105 SEK

tisdag 23 juli 2013

2009 Castello di Monsanto Chianti Classico Riserva

För ett par år sedan fick Castello di Monsantos Chianti Classico Riserva från årgången 2007 mycket uppmärksamhet bland bloggare, inte minst av mig själv. Därför passar jag på och undersöker om det var en tillfällighet eller om den goda formen håller i sig.

Sangiovese står för 90 procent och återstoden består av colorino och canaiolo. Därefter har vinet legat 18 månader på små fat.

En mycket varm och vacker sommarkväll som man som svensk vanligtvis måste åka till Medelhavet för att uppleva lade vi några hamburgare på grillen. När vi provade vinet saknades bara cikadornas gnissel för att vi skulle känna oss förflyttade till Toscana. 

Doftintrycket var närmast rhônskt sirlig med röda bär, hallon och röda bär först. Men körsbären och en kryddighet skvallrade om ursprunget. Den goda doften kompletterades med en aning extra mullig rondör från faten. 

Det rhônska intrycket återfanns bland smakintrycken med hallon, röda bär och viol. Men även här är det körsbären, den röda citrustonen och det svarta teet som röjer ursprunget. Kroppen är drygt medelfyllig, smaken långsträckt och klingar av långsamt småkärv citruston som en knorr på slutet.

I noteringen plitar jag avslutningsvis ”mycket gott” med tre utropstecken efter. Med familjebesök och en grill att hantera låg inte huvudfokus på att analysera denna Chianti sönder och samman. Det skall medges att atmosfären denna sommarkväll gav Castello di Monsantos Chianti alla förutsättningar i världen för att bli det perfekta middagssällskapet. Under alla omständigheter vågar jag ändå skriva under på att detta är en god Chianti som bör provas.

Varunummer: 71654
Pris: 199 SEK

måndag 22 juli 2013

2009 Casanuova di Nittardi Chianti Classico

Dags för en ny bekantskap från det toskanska kärnlandet. Casanuova di Nittardi ägdes på 1500-talet av Michelangelo som bland annat skapade takmålningarna i Sixtinska kapellet och Davidsstatyn framför domen i Florens, för att bara nämna några verk av denne store konstnär.

För att knyta an till egendomens kulturella historia låter ägaren Peter Femfert sedan 1981 en konstnär skapa etiketten till vinerna. Etiketten för årgång 2009 målades av den belgiske konstnären Pierre Alechinsky som var med och grundade konstnärsgruppen Cobra. Gruppen syftade till att ”frigöra konsten från den västerländska kulturens normer och stilinriktningar” genom att låta det undermedvetna verka utan att censureras av intellektet. Efter ett par flaskor av Casanuova di Nittardis Chianti skulle jag nog också klara av att måla en etikett utan att låta mig hämmas av intellektet. Troligtvis skulle den dock inte bli lika snygg. 

Druvblandningen är 97 procent sangiovese och tre procent canaiolo. Vinet har sedan tillbringat ett halvår på barrique som används för andra gången. 

Medan middagen låg på grillen passade jag på att göra några snabba noteringar. 

Doften är mycket god och leder in på väl upptrampade stigar med mörka och syrliga körsbär, röda bär, röd citrus, svart te, läder och en aning kakaopulver. Jag hade spontant gissat på att någon internationell druva såsom cabernet sauvignon varit inblandad. 

Tät och muskulös körsbärsfrukt som ändå förmår vara elegant och rymmas i en drygt medelfyllig kropp är som balsam för smaklökarna. I fonden finns också plommon, röd citrus och svart te. Visst hade syrligheten kunnat vara piggare och nog hade jag velat ha lite mer tredskande kärvhet. Den väl avrundande framtoningen kan inte förta att detta är ett riktigt gott vin. Jag tvekar inte en sekund, utan avfyrar en klockren köprekommendation.

Varunummer: 94035
Pris: 199 SEK

2000 Amarone della Valpolicella Zenato

Min fru är inte särskilt intresserad av vin. Hon har näst intill aldrig några särskilda önskemål annat än att hon vägrar dricka halvtorr tysk riesling. Men ibland händer det att hon frågar om vi inte kan prova en flaska Amarone. Det hänger samman med att när vi träffades så drack vi några flaskor av detta vin som tydligen var minnesvärda. Särskilt många flaskor har det inte blivit de senaste åren, men en flaska har legat kvar i garderoben genom åren och väntat på att uppnå mognad.

Det beror på att jag för snart tio år sedan läste en text där en auktoritet på Amaroneviner slog fast att efter tolv år uppnådde dessa viner optimal mognad. Resonemanget underbyggdes, så vitt jag kommer ihåg, av en vackert ritad graf som såg vetenskapligt oantastlig ut. Mina skrala matematiska kunskaper till trots kunde jag ändå räkna ut att denna flaska Amarone torde uppnå näst intill optimal mognad i anslutning till min frus 40-årsdag enbart genom att låta pekfingret följa x-axeln (den horisontela linjen för er som är humanistiskt skolade) högerut och avläsa hur smakupplevelsen efter en initial nedgång satte fart uppåt på y-axeln (den vertikala för er som glömt bort skolmatten).

Med utgångspunkt i denna vetenskapliga undersökning öppnade jag flaskan till min frus födelsedagsmiddag i våras och höll tummarna för att innehållet inte farit illa genom åren. Enligt producentens hemsida består druvblandningen av 80 procent corvina, tio procent rondinella och de återstående tio procenten utgörs av oseleta och croatina. Hela 36 månader tillbringar vinet sedan på fat.

Doften är klart starkvinsbetonad med körsbär och jordgubbar. Den där Aladdinpralinen med körsbär i likör, som alltid brukar ratas, finner jag bland doftintrycken. Även russintoner noterar jag. Det finns lite bakkryddor och en aning rökighet också. En aning läderartad doft och torkad frukt indikerar att vinet nått viss mognad. På det hela taget är doften förvånansvärt fruktig och av de 13 åren som gått sedan skörden märks inte så mycket som jag förväntat mig och hoppats på.

Smaken avviker inte från doftintrycken. Det är körsbär i likör och chocklad främst, som åtföljs av russin, mandelmassa och kaffe. Fathanteringen är tämligen yvig i gesterna. Kroppen är tät och intrycket är silkeslent då de enstaka tanninerna kan räknas på ena handens fingrar. Viss fräschör tycker jag att det finns då syrligheten ändå finns där. Med tanke på vinets ålder var vi nog flera som var lite besvikna över att det inte mognat mer och vunnit i komplexitet. 

Gästerna runt bordet är ändock nöjda och vi enas om att detta vin är som gjort för att sippa på och småprata över, eller avnjuta efter en middag till ostar. Jämförelsen med portvin dök upp efter hand. Efter denna middag har min fru inte bett mig att köpa Amarone igen. 

Ur ett strikt empiriskt perspektiv vågar jag inte uttala mig om Amaroneviners optimala mognad eftersom det krävs fler undersökningar av verkligheten än denna ynka flaska. I detta fall tror jag dock att det gott och väl hade kunnat ligga i lugn och ro flera år till för att vinna i mognad.

2010 Isole e Olena Chianti Classico

Det första som jag studsar till över när jag letar efter information om denna Chianti från Isole e Olena på nätet är uppgifter om att fem procent syrah ingår i druvblandningen utöver de förväntade 85 procenten sangiovese och fem procent canaiolo. 

Kvällen andra överraskning är hur väl vinet samverkar med rödlöksmarmelad, rödbetssallad med fetaost och lammytterfilé. Det är en kombination som på pappret framstår som ogästvänligt mot ett rödvin men det kan varmt rekommenderas!

Doftsinnet var tillfälligt ur tjänst när jag skulle skriva några anteckningar om vinet eftersom vinägerdimmorna lägrade sig över köket vid tillagningen av rödlöksmarmeladen. ”Körsbär” står det på papperslappen. Om jag skall dra mig till minnes doften från middagen så får det bli svart te, röda bär och en aning fat.

Smaken var desto lättare att känna. En hyggligt tät kropp med körsbär, svart te, röd citrus och ett allmänt saftigt intryck med någorlunda bibehållen elegans. Jag lutar åt att placera detta vin på den mer eleganta och traditionella delen av skalan av Chiantiviner på grund av frånvaron av överdriven fathantering och extrahering.

Isole e Olena Chianti Classico kommer bäst till sin rätt vid någon av sommarens grillkvällar utan närmare eftertanke. Det är ett gott vin till maten, men kampen om sommarens Chianti vinner inte Isole e Olena, ty ett par andra kombattanter är faktiskt snäppet bättre.  

Varunummer: 73190
Pris: 186 SEK

söndag 21 juli 2013

2008 Barbaresco Nubiola Pelissero

Pelissero är en producent som ofta omnämns i varma ordalag och därför blev jag intresserad av en Barbaresco som återfinns i beställningssortimentet. Druvorna till detta vin har hämtats från sex växtplatser utspridda över tre kommuner. Namnet Nubiola är hämtat från medeltiden och syftar på nebbiolo. 

Doften är finstämd, kristallklar och generös, och minner inte så lite om pinot noir med körsbär, hallonrem, jordgubbe och viol. Under den eleganta och ljusa ytan finns ett spännande stråk som drar åt det mörkare hållet med olika slags träslag som eneträ och en aning grillkol. En komplex och mycket god doft som lovar gott.

Den pigga syrligheten och de kärva tanninerna dominerar det första intrycket. Frukten är något lättare än vad doftintrycket indikerar. Körsbär, hallon, torkad frukt, svart te, mineral och Läkerol för jag pliktskyldigast till anteckningarna innan det är dags att äta. Ett riktigt gott vin, men jag tycker nog att det är lite ofokuserat. Det hade varit önskvärt med lite mer utmejslade smakintryck. Om några år kommer det nog å andra sidan att hända saker. 

Så var det detta med priset. Nog är jag lite gnällig då jag när detta skrivs hittar årgång 2007 för 113,34 DKK vid köp av sex flaskor. Systembolagets notering på 299 SEK känns därför i det mesta laget och någon köprekommendation vill jag inte utfärda. Inte så mycket för att Pelisseros Barbaresco Nubiola inte förtjänar att provas, utan i protest mot monopolets prissättningsstrategi.

Varunummer: 91305
Pris: 299 SEK

2003 Chateau Montus

I våras rensade jag lite bland vinflaskorna. En flaska Chateau Montus från appellationen Madiran och den solbakade årgången 2003 åkte fram och korkades ur. När jag kollar lite efter fakta på nätet visar det sig att flaskan troligen är inköpt i anslutning till decembersläppet 2005 och att priset var 159 kronor. Chateau Montus görs huvudsakligen på tannat och med 20 procent cabernet sauvignon.

På den tiden när det begav sig var Alain Brumonts viner framställda av druvan tannat i ropet och ren njutning utlovades för den som orkade vänta. Tio år borde väl räcka tänkte jag.

Det första doftintrycket är urläckert med kåda, tallbarr, solmogna björnbär, läder och tobak. På det hela kommer jag att tänka på att inslaget av cabernet sauvignon fått genomslag. I doften noterar jag också ett påtagligt fatinslag.

Smaken är tät och bjuder på drivor av söt och solmogen mörk frukt såsom plommon, svartvinbär och syltade björnbär. Det är fortfarande bett i tanninerna och vinet upplever jag som småkärvt, medan syrligheten är rejält nedtonad. Men 15,5 volymprocent kan inte trollas bort. Den påtagliga eldigheten och den söta frukten blir i längden för mycket och vi lämnar halva flaskan därhän. Min första reaktion var ren och pur förtjusning innan jag kroknade. Det här är nämligen ett provningsvin som mår bäst av att njutas i små doser men i rollen som ackompanjemang till en middag blir det helt enkelt övermäktigt. 

2003 Chateau Montus är ett välgjort och gott kraftpaket, men det är en stil som jag har svårt att uppskatta till fullo.

måndag 13 maj 2013

2006 Brunello di Montalcino Quercecchio

Under den tid som den dansk-italienske vinhandlaren Carlo Merolli sålde viner direkt till svenska konsumenter hann jag göra några inköp. Bland annat denna brunello från Azienda Agricola Quercecchio. 

Doften ger ett klart och oförvanskat intryck med körsbär, svart te, röd citrus, Läkerol, läder och mineral.

Även smaken är klar och låter frukten tala med körsbär, svart te, mandel och körsbärskärnor. Jag associerar doften med nebbiolo efter hand. Kroppen är drygt medelfyllig och vinet känns balanserat med läckert sandiga tanniner och pigg syrlighet. Eftersmaken är behaglig och dröjer sig kvar. 

Det är ett riktigt gott vin och jag är riktigt glad över detta inköp. Ytterligare några flaskor vilar i källaren för framtida njutning. Nu hoppas jag bara att Carlo ångrar sig och börjar leverera vin till Sverige igen. Sådana här fynd vill vore roligt att göra igen.

söndag 12 maj 2013

2006 Brunello di Montalcino Tenuta il Poggione

Vi var osedvanligt sena med att starta årets grillsäsong. Men nu har den börjat och först ut på gallret var en majskyckling som fick sällskap av några potatisar som rostades i en olja smaksatt av timjan, salvia och rosmarin. En brunello från Tenuta il Poggione togs fram för att göra kvällen komplett. Purister vet att en brunello skall lagras på stora botti för att komma till sin rätt. I detta fall har dock franska fat använts. Om än att de är något större än de sedvanliga 225 litrarna. Så jag antar att denna brunello med utgångspunkt i storlek på faten kan karaktäriseras som semitraditionell. 

Doften är kanske inte så ursprungstypisk som jag förväntat mig med körsbär som är snudd på likörartade. Men svart te, röd citrus, mineral och något slags ljust träslag är desto mer typiska för sangiovese och ger ett elegant intryck. 

Det första som slår mig när jag smakar på vinet är att det är fantastiskt driv i syrligheten. Körsbärsfrukten inklusive kärnorna, en aning mandel, svart te och en dammig grusväg ger allmänt toskanska förnimmelser även om smakintrycken inte är så framträdande som jag önskat. Tanninerna är hyggligt finkorniga och eftersmaken sträcker ut behagligt. Spretigt och elegant på samma gång blir mitt intryck. Det känns i dag inte riktigt som bitarna passar ihop och jag vet inte heller om det finns tillräckligt mycket frukt för att klara en längre tids lagring. Min erfarenhet räcker helt enkelt inte till för att våga sia om vart detta kommer ta vägen. Så någon oreserverad hyllning blir det inte, även om jag tycker att vinet är gott. Lägger jag undran en flaska så får det bli för att lära mig mer om hur brunelloviner utvecklas med tiden. Gott och köprekommendation om än med darr på ribban får bli mitt slutomdöme.

Varunummer: 95082
Pris: 299 SEK 

lördag 11 maj 2013

2007 Taurasi Radici Mastroberardino

En lång och bister vinter fick till slut ge vika för en kort vår innan sommaren kom. För att fira värmen och ljuset korkar jag upp en flaska från Kampanien. Taurasi från Mastroberardino är något som jag uppskattat mycket tidigare så det är dags att se om det går att upprepa succén.

Doften är modernt generös och sötfruktig med mörka bär såsom plommon, björnbär och körsbär. Läder, kakaopulver och fat noterar jag också. Det solmogna och mörkfruktiga temat återkommer i smaken. Söta plommon, björnbär och en aning körsbär kompletteras med en aning läder och lite kakaobitterhet. Kroppen ger faktiskt ett fylligare och tätare intryck än vad som faktiskt är fallet när maten kommer på bordet så jag skulle inte rekommendera detta vin till säsongens carne alla griglia. Tanniner och syrlighet är inte så värst påtagliga, men de sköter jobbet med den äran och bidrar till att ge vinet bra balans. Eftersmaken är uppfriskande och långsträckt. 

På det hela taget ger denna upplaga av Mastroberardinos Taurasi Radici ett modernt och polerat intryck. Måhända på bekostnad av bristande komplexitet. Det skulle kunna vara ett negativt omdöme i dessa tider av jakt på ursprungskänsla, men det är det inte. Snarare är det befriande med ett vin som levererar en helgjuten upplevelse i dag och som säkert kan vinna på en tids lagring. Två tummar upp och ett brett leende således för ett mycket gott vin som måste provas.

Varunummer: 90505
Pris. 269 SEK

onsdag 3 april 2013

2010 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre Jean-Paul & Benoît Droin

Under påsken hann vi med en Chablis till skaldjuren. Enligt producenten bör detta vin inte drickas innan tre år sedan skörden, så nu skall det vara dags. 

Släkten Droin har anor som vinodlare i Chablis som sträcker sig tillbaka till 1620. En detalj från historien som jag finner intressant är att 1698 anges Jehan Droin som ”brandevinier” utöver att vara vinodlare och tunnbindare. Det bör väl rimligtvis innebära att vinproduktionen destillerades till brännvin. Det är också fascinerande är att läsa om utvecklingen i våra dagar. Den första elektriska pressen köptes in 1945, den första traktorn som klarade av att grensla rankorna 1956, 1983 utropar man som ett märkesår när det var möjligt att uppnå både kvalitet och kvantitet i Chablis, och det var först 1986 som nya fat användes i produktionen. I dag består egendomen av 25 hektar utspridda i Chablis som införskaffats under 13 generationer.

Med skaldjuren framdukade är det dags att göra några snabba anteckningar. Doften är generös, nästan lite fet och oljig, med citron, gråpäron och gula äpplen. Mineral och en aning kryddighet noteras också. 

Intrycket är först faktiskt lite enahanda med ett huvudsakligt drag av mycket frisk och tät smak av citron. Men efterhand tillkommer mineral, ostron, söta gråpäron och en sötare fruktighet som ger vinet en snällare och mer drickvänlig karaktär. Som allra bäst smakar vinet ett par dagar efter öppnandet. 

Efter en initial tveksamhet går både jag och min fru igång rejält på detta vin och tycker att det är riktigt gott. Det är väl värt att prova, men glöm inte bort att lufta det rejält innan avsmakningen.

Varunummer: 71898 
Pris: 224 SEK

tisdag 2 april 2013

2004 Bosquet des Papes Chateauneuf du Pape

Mitt förhållande till Chateauneuf du Pape blev aldrig någon varaktig relation. Men ett minne från vår tid tillsammans är några flaskor vardera av årgångarna mellan 2003 och 2006 av Bosquet des Papes samt några  udda flaskor från andra producenter. De dyra prestigecuvéerna med höga parkerpoäng låg ärligt talat utanför min räckvidd och därför riktade jag mitt intresse mot denna ofta väl ansedda producent som med sin mer modesta prislapp framstod som ett bra köp.

Jag har inte lyckats hitta någon uppgift om den exakta druvblandningen för årgången 2004. På producentens hemsida uppges druvsammansättningen bestå av grenache till 75 procent, mourvèdre och syrah utgör elva procent vardera och de resterande tre procenten utgörs av cinsault samt de för mig obekanta vaccarèse och counoise. 

Mitt minne från inköpstillfället var att vinet var väldigt knutet och att det knappt gick att dofta sig till några intryck. Något besviken över den bristande generositeten hoppades jag att några år i garderoben skulle åstadkomma en förbättring. 

När jag nu några år senare sniffar på vinet slås jag av hur anonym doften är i förstone. Efter hand händer det dock saker och förnimmelser av jordgubbar, körsbär, salmiak, läkerol, läder, örter, mineral, tjära och en gnutta dill träder fram. Jag är inte helt förtjust över en distinkt starkvinston. Över det hela vilar också en närmast bränd doft. 

Smaken är desto mer generös och bjuder på söt frukt. Jag plitar ner jordgubbskompott, körsbär, lakrits, läkerol, läder och tjära. Det är ett alkoholstint kraftpaket med rätt så nedslipade tanniner och syror. Även i smaken tycker jag att det i botten vilar en bränd ton som jag inte är helt förtjust i. Men det är gott och det går åt under kvällen. 

Det är märkligt hur tycke och smak förändras över tid. Jag väljer nog hellre viner från andra delar av vinvärlden. Men det har varit fascinerande att uppleva hur ett vin mognar och utvecklas över tid. Här har mycket positiva saker hänt efter några år i ryggläge. Som så ofta med vin så fungerar det än bättre till maten, som i det här fallet blev hjortstek med rostade rotsaker och rödvinssås.

Allt sammantaget vill jag ändå hävda att Bosquet des Papes ger fantastiskt mycket pang för pengarna. Den som är förtjust i södra Rhône och Chateauneuf du Pape bör definitivt bunkra upp med Bosquet des Papes. En opartisk klockren köprekommendation utfärdas härmed.

måndag 1 april 2013

2010 Moulin-à-Vent Chateau des Jacques

Allt för ofta går jakten på kortsiktiga vinster ut över kvalitet och varumärke. Med jämna mellanrum plågas vi av att läsa om skandaler när producenter av vin eller andra livsmedel blir påkomna med fingrarna i syltburken. Konsumenternas förtroende kan sedan ta decennier att bygga upp igen. 

Jag kan inte låta bli att reflektera över detta när jag läser i senaste Decanter om hur producenter ondgör sig över att Beaujolais Noveau förstört marknaden eftersom konsumenterna förväntar sig billiga viner för omedelbar konsumtion. Se där en negativ konsekvens av förbättrat kassaflöde. Att jag själv tagit omvägar runt Beaujolais beror på några smakprov i brytningstid mellan 80- och 90-tal som effektivt vaccinerade mig för vidare utforskningar. Nu fick det i alla fall bli en flaska vid senaste varvet på det lokala bolaget. Förutfattade meningar är till för att utmanas. 

Château des Jacques förvärvades av Maison Louis Jadot 1996. Numera består egendomen av 70 hektar bland byarna Moulin-à-Vent, Morgon och Chénas. Druvan som används i dessa trakter är gamay. 

Vi avnjuter detta vin på min födelsedag tillsammans med oxrullader à la Mannerström. 

Doften är mörk med hallon, körsbär och nypon. Viol, charkuterier och en aning fat noterar jag också. Faktum är att jag associerar doften med viner från Pommard som jag provat. 

Kroppen uppfattar jag som knappt medelfyllig och med bra balans vad gäller den lingonartade syrligheten och de mjuka tanninerna. Frukten är åt det mörka hållet med hallon, körsbär och nypon som ackompanjeras av viol. Fathanteringen märks också. Skall jag vara något kritisk så hade jag uppskattat en något ljusare och mer bärig smak. Men gott är det likafullt och det har en bistrokaraktär som är tilltalande. 

Till maten fungerar vinet synnerligen väl och i mitt förtroende för Beaujolais är stärkt. Det här är en vintyp som jag kommer att utforska närmare. Vad gäller Château des Jacques Moulin-à-Vent tycker jag att det förtjänar att provas. 

Varunummer: 95358 
Pris: 159 SEK

lördag 30 mars 2013

2007 Barolo Tre Ciabòt Cascina Ballarin

Häromveckan drack vi en barolo till brässerade revbenspjäll. Vinet kom från producenten Cascina Ballarin har varit igång sedan 1928. Tre Ciabòt är en barolo som framställs av druvor från tre växtplatser, därav namnet som också syftar på de små hus som ligger på kullarna. Hos Cascina Ballarin är det lång tid på fat som gäller. Upp till två år på stora botti och tonneaux.

Doften är finstämd med söta körsbär, torkad frukt, läder, tobak, svart te och stendamm. Därtill noterar jag en doftkomponent som påminner om farinsocker och tjära. Fatlagringen visar sig i en förnimbar dillton som vanligtvis brukar tillskrivas viner från Rioja. En komplex och mycket trevlig doft så långt. 

När det gäller smakintrycket förvånas jag över hur avrundat och moget vinet känns. Tanniner och syrlighet är inte särskilt riviga. Kroppen upplever jag som drygt medelfyllig. Smaken är komplex med flera godsaker såsom jordgubbar, körsbär, läkerol, torkad frukt, tjära och farinsocker. Ofta förknippas barolo med ungdomligt oförlösta kraftpaket. Denna barolo bör snarare räknas bland eleganterna med sitt lätta och finstämda anslag. Men i vinet finner jag en charm och personlighet som är svår att värja sig mot. Även om jag är väldigt nöjd så är det är första gången under alla år som min fru faktiskt blir riktigt förtjust i en barolo.

Till maten fungerar vinet synnerligen väl och tömningstakten är generande hög. Cascina Ballarins Barolo Tre Ciabòt från 2007 upplever jag som mer eller mindre färdig för konsumtion och mycket väl värd att prova. Det enda som får mig att tveka något över att fylla källaren är att jag undrar om det finns så mycket utvecklingspotential med tanke på hur drickvänligt det är i dagsläget.

Varunummer: 71145
Pris: 339 SEK

torsdag 28 mars 2013

2011 Crozes Hermitage Domaine Habrard

Ibland kan suget efter en viss typ av vin ta överhanden. Vi hann därför för ett par veckor sedan med två viner från trakterna av Rhônefloden. Först ut var den nedan omskrivna Xavier Grenache. Därefter var det begäret efter syrah som styrde vinvalet. En Crozes Hermitage från Domaine Habrard närmare bestämt. 

Doften är söt, nästan aromatisk, med hallon, röda bär och viol. Aningen stenmineral noteras också. Generellt är doftintrycket sötare och åt det lättare hållet än vad jag associerar med Crozes Hermitage. 

Smaken är tätare än vad doftintrycket utlovar. En rejäl korg med hallon, skogsbär och viol bjuds det på. En aning pepprighet och lite mineral kompletterar frukten. Intrycket är lite knepigt och jag tycker inte att denna Crozes Hermitage prickar mina smakpreferenser riktigt. Jag vill nog ha mer av mörkare och skitigare smakkomponenter som chark, rökighet och gummi för att gå igång. 

Bortsett från min personliga smak är Domaine Habrards Crozes Hermitage ett gott och välgjort vin för ett rimligt pris. 

Varunummer: 2861 
Pris: 116 SEK

lördag 16 mars 2013

2010 Xavier Grenache Vielles Vignes

På fredag är det kyckling och då är det fest. En Côtes du Rhône från Xavier slöt upp lagom till middagen. Druvblandningen är 85 procent grenache och 15 procent syrah. 

Doften är rättfram och okomplicerad med körsbär, mandel, salmiak, örter, mineral och en distinkt rökighet. Smaken innehåller även den mörk frukt med körsbär och hallon i främsta rummet. Kroppen är drygt medelfyllig och balansen är bra. Visst är vinet fruktigt, men det finns en fräschör som gör att det inte blir syltigt eller allt för tillrättalagt. 

Jag stannar där och nöjer mig med att konstatera att Xaviers Grenache Vielles Vignes är ett gott och okomplicerat vin som är perfekt till kommande grillaftnar. 

Varunummer: 2151
Pris: 85 SEK

onsdag 13 mars 2013

2010 Chateau Mazeyres

Det är mer inspirerande att skriva om vissa viner än andra. Den gångna helgen provade jag 2010 Chateau Mazeyres från Pomerol. Den föregående årgången var inspirerande och gav mersmak. Det var också ett roligt blogginlägg att skriva. Den här gången får det bli en mer pliktskyldig notering. 

Jag blev faktiskt förvånad när jag började sniffa i glaset. Knappt något doftintryck överhuvudtaget att föra till protokollet. Plommon och körsbär kanske. Möjligtvis kaffe också. Men det var faktiskt skrattretande tillknäppt. Smakmässigt fortsatte det i samma stil med ett svalt intryck vad gäller frukten som kan sägas bestå av plommon och körsbär som drar åt det mörka hållet. Lite fat noterade jag också innan jag upp. Strukturen i sig uppfattade jag dock som lovande. 

Om årgång 2009 var generös och riktigt trevlig är 2010 så här långt en besvikelse. Mitt tips är att bunkra upp av 2009:an om man skall gå på dagsformen. 

Varunummer: 90701
Pris: 252 SEK

söndag 10 mars 2013

2010 Dönnhoff Riesling Trocken

Tysk riesling är inte något som konsumeras allt för ofta hemma hos oss. Vissa skulle väl hävda att det närmast är att likna vid en karaktärsbrist som borde rättas till. Så kom det sig att en riesling från någonstans i Tyskland hamnade på middagsbordet en afton härförleden. 

Jag läser mig till att Nahe, där vinet kommer från, är en biflod till Rhen. En av de främsta vinproducenterna skall vara en Helmut Dönnhoff, vars familj producerat vin i trakten sedan år 1750.

Anledningen till att det var dags att prova ett vitt vin var att vi skulle äta torsk som krönts med pillede rejer. Ett synnerligen gott råd är att inte slänga räkskalen. Jag gjorde en fond på dessa och tillsatte sedan lite grädde och en skvätt citron. Ett enkelt sätt att göra en mycket god sås på. 

Vinet i sig väckte nyfikenhet på en gång med en väldigt fin och läskande doft med citrus, päron och melon i förgrunden och en aning honungssötma och en uns kryddighet därtill. 

Det är bra tryck i smaken med citrus, grapefrukt, päron och gröna äpplen. En tydlig smak av honung finner både jag och frun, men sedan går våra åsikter isär huruvida det är för sött eller ej. Jag känner inte så mycket mineral, men kanske kan anas en aning petroleumdestillat . Det finns en dovare ton i botten som ger lite extra komplexitet utöver det övergripande friska och fräscha intrycket. Eftersmaken är långsträckt. 

Jag tycker att det är rent ut sagt skitgott, medan min fru tvekar något på grund av att hon uppfattar vinet som för sött. En provad flaska från Dönnhoff gav mersmak och det kommer nog att hända fler gånger om vi kan hitta tillräckligt torra varianter.

Pris: 155 SEK

tisdag 5 mars 2013

2010 Chateau Lalande-Borie

Chateau Lalande-Borie är inte andravin till Chateau Ducru-Beaucaillou i Saint-Julien, utan uppstod 1970 när en medlem av ägarfamiljen Borie köpte 32 hektar från näraliggande Chateau Lagrange. I vingårdarna finns 65 procent cabernet sauvignon, 25 procent merlot och tio procent cabernet franc. 

Korken går ur flaskan och det första doftintrycket är riktigt bra med svartvinbär och plommon. Kompassnålen pekar bestämt mot Bordeaux med en viss gräsighet och läder som kompletteras med kaffe och en aning bittert kakaopulver. 

Det första som slår mig när jag smakar på vinet är att det ger ett förvånansvärt moget intryck. Tanniner och syrlighet är faktiskt ganska nedtonade. Det tillsammans med en rätt så fyllig kropp och en aning krämig struktur ger ett intryck av ett snabbmognat vin. Bland smakintrycken återkommer svartvinbär och plommon jämte en distinkt gräsighet. Eftersmaken är lång och behaglig. Det är riktigt gott att både dricka till mat och sitta och sippa på efteråt. 2010 Chateau Lalande-Borie upplever jag som praktiskt taget drickfärdigt i dag med en härligt avrundad och smått krämig struktur. 

En fundering är om vinet har struktur nog för långlagring och om det kanske är bäst lämpat som ett offervin att öppna i väntan på att mer otillgängliga viner slipas av med tiden. 

Oaktat dessa funderingar är 2010 Chateau Lalande-Borie mycket god och ett kap för pengarna.

Varunummer: 98000 
Pris: 238 SEK

torsdag 28 februari 2013

2010 Chateau la Garde

Knappt har bordeauxvinerna från den uppmärksammade årgången 2009 passerat förrän det är dags att undersöka vad den likaledes omhuldade årgången 2010 har att erbjuda.

Först ut är Chateau la Garde. Slottet köptes 1990 av Vignobles Dourthe. I portföljen ingår några andra egendomar som brukar passera på systembolagshyllorna såsom Chateau Belgrave, Chateau le Boscq och Chateau Reysson. 

Intressant nog verkar druvsammansättningen variera rätt så mycket mellan årgångarna. I blandningen av årgång 2010 fick cabernet sauvignon stort utrymme med hela 67 procent följt av merlot som står för 31 procent, och slutligen petit verdot som utgör de två sista procentenheterna. Jämför med 2005 där proportionerna i det närmaste var det omvända med 60 merlot och 35 procent cabernet sauvignon, och fem procent cabernet franc som sladdade in på slutet. 

Doften är någorlunda komplex med mörk och söt frukt som drar mer åt plommon än svartvinbär. Sedan är det dags att rada upp bordeauxmarkörer såsom korinter, kaffe, läder, spår av en grafitartad mineralitet och en puff tobak. En bra början med andra ord. 

Ungdomen visar sig genom bra bett i tanniner och en frisk syrlighet. Kroppen är förvånansvärt slank med tanke på den generöst mörka svartvinbärs- och plommonfrukten. I smaken är svartvinbären mer framträdande än i doften, och särskilt den andra dagen då jag börjar associera svartvinbären med cabernet franc från Loire. Det är klassisk mark som beträds även i smaken med läder, kaffe, korinter, antydan till gräsighet och en del grafit. Fathanteringen röjs genom en tydlig smak av rostat kaffe. Det hela klingar av långsamt. 

Intrycket är än så länge lite spretigt i och med att bitarna finns på plats utan att vara integrerade. Min prognos är därför att om några år kan detta bli riktigt bra. En flaska för ett första intryck och sedan ett par flaskor i källaren skulle jag rekommendera, vilket summerar till en solid köprekommendation. 

Varunummer: 90597 
Pris: 259 SEK

onsdag 27 februari 2013

2007 Brunello di Montalcino Poggio Salvi

Det här med att kombinera mat och vin börjar likna en ny nationalsport. Häromsistens vågade vi oss på brunello och falukorv på en och samma gång. Detta möte mellan italiensk vinkultur och svensk husmanskost berodde på att ingen orkade gå och handla. Vad som fungerar bäst med falukorv vet jag inte, men det är inte brunello i alla fall. Möjligtvis att det kan fungera med något vitt. Till lammet dagen efter fungerade brunellon desto bättre.

Att det blev denna brunello från Poggio Salvi, ej att förväxla med brunelloproducenten Villa Poggio Salvi, beror på att vinet fick omdömet ”highly recommended” av Decanter.* Det var helt enkelt läge att förvissa sig om systembolaget lyckats hitta en riktigt bra brunello för högst rimliga slantar. 

Medan falukorven à la Mannerström gick klart i ugnen korkade jag ur flaskan och gjorde några noteringar.

Doften är både elegant återhållsam och rustik med tydlig pepprig kakao, en aning stall, läder och tobak. Som sig bör finns det förvisso körsbär bland doftintrycken, och de drar en aning åt det söta hållet, men de var å andra sidan inte så framträdande som brukligt är. Snarare har frukten glidit över åt det mer torkade hållet.

Kroppen är medelfyllig och den begynnande mognaden som visade sig bland doftintrycken återkommer i smaken med torkad frukt. Därutöver noterar jag körsbär, svart te, örtighet, viol och en sträv kakaoton. Om det är en följd av årgången vet jag inte, men kärvhet och syrlighet är inte är så framträdande. Helhetsintrycket är elegant och rustikt på samma gång på ett sätt som jag skulle vilja karaktärisera som ”old school” i positiv bemärkelse. Om jag skall vara kritisk så saknas lite tyngd och bygget känns aningen lättviktigt för att vara Brunello. 

Jag tycker att systembolaget är värd en eloge som tar in detta vin som ger hyggligt god utdelning för pengarna. Det är gott och värt att prova, men mognaden och det förhållandevis lätta anslaget indikerar att det inte är ett lagringsprojekt. 

Varunummer: 95312 
Pris: 199 SEK

* Som påpekas nedan i kommentarerna har jag lyckats vända på producenterna. Det provade vinet är Villa Poggio Salvi.

söndag 17 februari 2013

2005 Rovittello Etna Rosso Benanti

Röda viner från trakterna av Etna verkar inte vara riktigt lika stekheta som för något år sedan. Om Etna Rosso är, eller var, en modenyck vågar jag inte uttala mig om, men en flaska fick följa med hem för några veckor sedan.

Vinerna från trakterna av den sicilianska vulkanen innehåller ofta nerello mascalese och nerello cappuccio. I detta vin är andelarna 80 respektive 20 procent. Benantis Rovitello har fått mogna i 16 månader i franska fat. På sistone har jag skrivit en del om etiketters utformning. I detta fall har en tavla av klassiskt snitt som skildrar ett vulkanutbrott använts. Det är snyggt och bidrar till att väcka min köplust. 

Doften är påtagligt sötfruktig och gränsar nästan till russin. Jag uppfattar det dock inte som något negativt. Körsbär och plommon bidrar till att ge ett rätt så generöst doftspektrum. Tiden som tillbringats i faten märks i doften som ger en del rondör och goda förnimmelser som läder och en aning kaffe. En aning örtighet och lite mineral bidrar också till att ge detta vin med begynnande mognad ett rustikt drag. 

Den solmogna frukten återkommer bland smakintrycken med söta körsbär och mörka skogsbär. Det vägs upp av lite frisk lingonsyrlighet. Jag antar att det är faten som står för ett inslag av kakao i smakpaletten. I övrigt har vinet kommit en bit på väg mot mognad med en viss läderartad struktur och ett allmänt lent, runt och fylligt anslag. Men det är fortfarande bett kvar i både tanniner och syrlighet. Eftersmaken är lång och behaglig. 

Summa summarum är Benantis Etna Rosso ett riktigt gott och köpvärt vin. 

Varnummer: 90367 
Pris: 199 SEK

fredag 15 februari 2013

2009 Gevrey-Chambertin La Justice Domaine René Bouvier

För några veckor sedan provade vi en bourgogne från Domaine René Bouvier som föll oss i smaken. Därför beställde jag storebror som är ett byvin från Gevrey-Chambertin, och då närmare bestämt vingårdsläget La Justice. 

Doften är från start lovande med en förhållandevis kraftig och typisk doft av pinot noir. Det är hallon, nypon och röda bär som ger en bärig och nyansrik doft. En aning rabarber anar jag också, liksom viol och stendamm. De lovande doftintrycken kommer inte på skam när vi smakar på vinet. Det är ett mycket gott vin med förhållandevis mycket kropp för att vara ett bourgognevin. Bärigheten är utpräglad och bjuder på hallon, körsbär och röda bär. Balansen är mycket bra med välavvägd syrlighet och en allmänt avrundad känsla. Fathanteringen är påtaglig och ger en bra rondör, utan att bli påträngande och skymma den fina bäriga frukten.

Min frus spontana reaktion är ”svingott” och hennes omdöme är att detta är det godaste vin vi druckit i år. Jag håller med och klipper till med en stark köprekommendation. 

Varunummer: 74523
Pris: 329 SEK 

tisdag 12 februari 2013

2002 Chateau Giscours


För några år sedan, det måste ha varit i början av 2007 eller slutet av 2006, köpte jag några flaskor av Chateau Giscours från 2002. Det är en årgång som inte brukar beskrivas som millenniets, århundradets, eller ens årtiondets, årgång i Bordeaux. Men möjligheten att köpa en 3:ème cru för 299 kronor ville jag inte missa.

Vingårdarna är planterade med 60 procent cabernet sauvignon, 32 procent merlot, fem procent cabernet franc och tre procent petit verdot. Av något skäl används dock enbart cabernet sauvignon och merlot i den slutliga blandningen, vanligtvis med fördelningen 60 procent cabernet sauvignon och 40 procent merlot som i årgång 2002. 

Doften är riktigt god med mörk frukt såsom plommon och svartvinbär. Vidare noterar jag kaffe, korinter, svartpeppar, järn och blod. Sedan finns en murrighet som bidrar på ett positivt sätt till att ge vinet karaktär. 

Mörka plommon och svartvinbär präglar även smakintrycket. Lägg därtill korinter, en allmän jordighet och en aning kryddighet. Och så var det melittafiltret som tar en framträdande plats bland smakintrycken. Eftersmaken är lång, tanninerna är nedsmälta och av en eventuell ungdomlig syrlighet märks knappt några spår. Tidens tand har slipat fram en mjuk och avrundad kropp. Om det är årgången som spökar vet jag inte, men mitt intryck är att fathanteringen är för yvig då den skymmer frukten. Det saknas också komplexitet för att nå några större höjder. 

Även i beaktande av några plumpar i protokollet är denna upplaga av Chateau Giscours ett riktigt gott vin som jag inte ångrar att jag köpte en gång i tiden. Men jag undrar om det inte ändå är värt att hålla sig till mer erkända årgångar på bekostnad av etikettdrickandet.